Jiz

Det var visst influensa jag hade, inte en vanlig förkylning. Har varit ganska däckad ett tag, men nu börjat det kännas lite bättre.

Det var inte svårt att få barnen i säng ikväll inte! De var verkligen trötta av tidsomställningen. Som vi för övrigt helt glömde bort. Maken stod utanför en affär och fattade inte varför de inte öppnade i tid...

Jag kommer ta en kort paus från bloggandet då jag inför tv- och internetförbud för mig själv ända till nästa helg. Istället för att fastna framför datorn eller slötitta på tv på kvällarna ska jag göra viktiga saker som att städa, betala räkningar etc. På så sätt hoppas jag få mer tid över för barnen på dagarna. Tycker de förtjänar min fulla uppmärksamhet. Det vanliga är att jag leker med dem en stund, sen går jag och fixar med tvätten, sen leker jag lite, sen diskar jag...osv. Det blir många avbrott och det är såklart inget de gillar. Ska försöka vara mer närvarande. Jag hoppas även att det ska göra sonen lite mindre utåtagerande.

Sonen har den senaste tiden börjat göra illa sin lillasyster. Han puttar, slår, sparkar, bits och tar alla leksaker från henne. Hon är ju numera så pass stor att hon tar för sig av hans leksaker och inte alltid är så snäll själv, från hans synvinkel i alla fall. Så jag förstår att han blir frustrerad och arg, men att göra illa henne är självklart inte ok. Jag kämpar och kämpar och gör allt jag kan för att han ska sluta och för att han ska förstå att det är fel. En grej jag precis har börjat med är att jag tar bort en av hans leksaker varje gång han gör henne illa (och varje gång han tar sönder något). Den leksaken får han inte tillbaka förrän dagen efter. Det blev några leksaker idag...han fattade inte alls vinken, utan fortsatte slå både henne och mig. Till slut fick jag skicka upp honom för trappen så fick han lugna ner sig där. Det funkar alltid. Men jag tror fortfarande att det kommer funka att jag tar bort leksakerna. Om ett tag kommer han nog att fatta galoppen.

Frågan är om han bara blir arg för att hon "förstör" eller tar hans leksaker eller om det finns svartsjuka bakom. Vi har inte haft något problem med svartsjuka tidigare, därför har jag inte tänkt på det. Men just nu behöver lilltjejen mycket uppmärksamhet. Hon blir alldeles tokig om jag inte är precis bredvid henne hela tiden och leker med henne och jag måste ständigt vakta henne så att hon inte gör illa sig. Jag tänker alltid på att ge även storebror uppmärksamhet, men ibland när han trotsar och trotsar och skriker och slåss är det lätt hänt att jag för en stund struntar i honom. Jag ska kämpa vidare...

Jag är förkyld! Mår pest och pina. Dessutom är båda barnen förkylda, men de mår rätt bra ändå. Som sagt - jag blir alltid sjuk när jag börjar träna. Det slår aldrig fel. Men om jag bara lyckas träna tillräckligt länge och ofta borde jag ju bli friskare istället. Jag får hålla ut.

Igår natt väckte sonen mig ca femtielva gånger. Han hade sparkat av sig täcket och ville att jag skulle stoppa om honom igen. Ibland hann jag inte ens somna om innan han skrek igen. Jag var helt slut på dagen sen. På kvällen pratade jag "allvar" med honom och sa åt honom att han måste lära sig att sätta på sig täcket själv. Jag blir så trött när han väcker mig hela tiden. Jag sa också att om han drömmer något otäckt får han såklart väcka mig, men täcket får han fixa själv. Det verkade som om han faktiskt lyssnade. Inatt väckte han mig bara en gång och då sa han inte sitt vanliga "mamma, täcke". Istället sa han "mamma, jag kan inte sätta på mig täcket". Han hade verkligen försökt göra det själv! Det visade sig dessutom att klockan var 5.50 och dottern vaknade 5 minuter senare (efter att ha sovit hela natten). En jättebra natt! Trots att de båda är förkylda...

Igår spelade jag badminton igen. Den här gången fick jag ingen träningsvärk alls, konstigt tycker jag. Förra gången kunde jag ju knappt gå på två dagar. Jag håller på och lär mig att spela med rätt teknik och att hålla racket rätt. Förut har jag gjort lite hur som helst, bara bollen har kommit över nätet. Men nu får jag lära om och det är inte det lättaste. Första 20-30 minuterna missade jag i stort sätt alla bollar, bara för att det var så ovant. Lite pinsamt. Men sen gick det bättre! Jag hoppas på att bli så pass bra att jag kan tävla. Det skulle vara kul. Risken finns dock att jag säckar ihop innan dess...håller på att bli gammal tror jag. Jag har fortfarande ont i nacken, i båda sidorna nu och i helgen sträckte jag mig i låret när jag busade med barnen. Det gick över samma dag, men jag kände av det igen när jag spelade igår. Jag kan inte komma ihåg att jag hade så många krämpor när jag var yngre. Det är alltid någon del av kroppen som inte är ok...Ska det vara så?

Kroppen kanske förfaller, men mentalt är det bättre. Jag är fortfarande otroligt glad över att jag får äta mjölkprodukter. Det har gjort livet lite lättare och godare. Dessutom mår jag bättre sedan jag slutade amma. Jag börjar undra om jag inte drabbades av en förlossningsdepression, fast jag inte fattade det. Så tungt och jobbigt som jag upplevde allt de första 8-9 månaderna kan inte vara normalt. Det är jobbigt att ha barn, men man måste väl ändå kunna tycka att det är lite roligt också? Det gjorde inte jag. Inte tillräckligt ofta i alla fall. Tur att det har vänt. Nu tycker jag att det är jobbigt ibland, men mest av allt jättekul.

Idag har jag och barnen varit på IKEA och träffat den där inredaren jag skrev om tidigare. Maken kunde inte komma loss från jobbet och det fanns ingen barnvakt, så jag var inte så säker på hur det skulle gå. Men det gick över förväntan! De var så duktiga båda två och lilltjejen satt till och med i vagnen en ganska lång stund, så jag passade på att handla lite på ICA efteråt. Bilresan till IKEA gick också bra, jag såg till att åka lite för tidigt för att tajma hennes sovstund. På vägen hem grät hon däremot förtvivlat. Men man kan ju inte få allt :-) Trotset finns för övrigt kvar, men jag har de senaste dagarna även blivit påmind om sonens underbara sidor och måste säga att mina barn är fantastiska!

Själva mötet gick också bra. Jag är inte så överförtjust i IKEAS möbler, men här och var finns det något som jag tycker om. Dessutom fick jag bra tips som ju självklart kan användas på andra möbler. Nu ser jag fram emot att få börja inreda!

Igår var jag på en barnbasar, för första gången. Jag hittade massor med fynd, bland annat flera extrabyxor till sonen (för 10 kr/st) som behövs nu när vi satt igång potträningen igen (på sonens initiativ den här gången), en lära-gå-vagn och lite andra leksaker. Sen fortsatte jag shoppingen på stan, med resten av famljen. Passade på att köpa nya bh:ar, ville vänta tills jag slutat amma. Bh-storleken krymper med varje barn jag får...hur nu det är möjligt.

Nu börjar jag bli riktigt trött på sonens trots. Det är så himla jobbigt! Varje dag den här veckan när jag har hämtat honom från dagis har jag mötts av ett "nej, du får inte komma", istället för ett "mamma, jag har saknat dig" eller något annat kärleksfullt. Sen är det jättesvårt att få honom därifrån, han vill stanna kvar på dagis och inte följa med mig. Igår fick jag släpa honom till kapprummet, bokstavligen brotta ner honom på golvet och tvinga på honom kläderna. När ena benet var i överdragsbyxorna och jag började med det andra drog han ur det första och så där höll det på ett tag, även med skorna. Samtidigt grät han högljutt och skrek att han inte ville gå. Till slut hjälpte en av fröknarna mig med kläderna och då gick det bättre. Därefter gick vi till öppna förskolan och när det var dags att gå därifrån fick jag tvinga honom än en gång.

På vägen hem ville sonen gå och handla mjölk och jag sa ja. Tänkte att det är klart att han också måste få bestämma någon gång. Men jag sa att efter det går vi hem. När vi handlat klart ville han inte alls gå hem, han ville till lekparken. Det sa jag bestämt nej till, nu var det dags att gå hem. Då satte han sig på marken, tårarna sprutade och han grät "jag vill inte gå hem". En LÅNG LÅNG stund. Till slut fick jag bära honom - samtidigt som jag hade vagnen att skjuta. Och lilltjejen som avskyr att åka vagn tyckte att detta var ett bra tillfälle att visa sitt missnöje. Jag bara väntar på magsår.

Idag var inte mycket bättre. Efter flera timmars tjat och trots bad sonen om att få leka med en sak som lillsyrran fick i doppresent. Jag sa ja (hur dum får jag bli?), om du lovar att vara jätteförsiktig. Det lovde han. Strax därefter gick den sönder. Där sprack mitt tålamod och jag skällde ut honom riktigt ordentligt. Hade det hört till ovanligheterna att han hade sönder saker hade jag kanske inte reagerat som jag gjorde, men han har snart haft sönder varenda sak vi äger. Jag tog nog i lite för mycket och han blev jätteledsen och började gråta. Usch, vilken hemsk mamma jag är! Men när han väl lugnat sig och vi pratat om det som hänt var han mycket snällare och hjälpsammare (ett tag).

Nya tag imorgon!

Nu har jag gått med i stans badmintonklubb. Tänkte spela 1-2 ggr i veckan coh första passet var igår. Gissa om jag har träningsvärk!?! Jag var med i klubben för ca 15 år sedan och nu är det nästan 4 år sedan jag tränade något överhuvud taget. Ganska otränad med andra ord. Badminton är något jag verkligen tycker är kul, så jag ser fram emot nästa gång.

Ikväll ska jag till jobbet på någon slags fest eller vad det nu kan vara. Allt är väldigt hemlighetsfullt. Ska bli kul att träffa alla och att komma hemifrån lite. Jag åker t.o.m. innan nattningen, så den får maken ta hand om.

Nu ska jag ta och äta lite lunch - dinkelsallad.

Igår hade sonen en liten lektion med mig. Han lärde mig vad som är kamel och vad som är dromedar. Jag sa fel till honom och då var han snabb att tala om att en kamel har 2 puckar och en dromedar har bara en. Det har morfar sagt. Han kommer verkligen ihåg allt, min lilla prins.

Nu till något ännu viktigare - min lilla prinsessa tog sitt första steg idag! Bara ett, men jag är väldigt stolt...2 dagar innan 11-månadersdagen.

Efter dagis var vi i lekparken och sonen lekte med sina två kompisar. De brukar springa iväg lite själva i en pytteliten skogsdunge och gjorde så även idag. Efter ett tag sprang min son till mig, gråtandes och sa "mamma, jag är ledsen". Jag frågade vad som hade hänt och han sa "jag fick inte vara med". Jag tröstade honom och sa att vi skulle prata med de andra killarna så att han skulle få vara med. Han sa igen att han var ledsen och sa sen "det känns inget bra". Helt otroligt vad han utvecklas! Att han kan uttrycka sina känslor så väl gör mig helt paff. Det var inte många månader sedan han inte ens kunde svara på vad han ätit till lunch.

Jag tittade på Kalla Fakta för några dagar sedan. Det handlade om socialtjänstens ingripande mot en överviktig pojke. Med de fakta de presenterar kan jag hålla med om att det var ett konstigt beslut, men det som stör mig är något som det alltid pratas om. Alla säger att "jag varken dricker, använder narkotika eller misshandlar. Hur kan de ta honom ifrån mig"? Som om det är det enda som spelar någon roll! Att föräldrarna själva fastnar i det tankemönstret kan jag på sätt och vis fatta, men det är ju så även media verkar resonera. Man är inte automatiskt en (tillräckligt) bra förälder bara för att man inte missbrukar eller misshandlar. Det krävs en hel del andra egenskaper för att lyckas med det. Man kan inte bara fokusera på att de dåliga sidorna inte finns där och sen inte kolla om de bra sidorna överhuvudtaget existerar.
Jag borde inte kolla på sånt..blir bara upprörd....

Igår ammade jag för sista gången. Jag är jätteglad för att jag nu får äta precis vad jag vill, men samtidigt är det lite sorgligt. Jag firade med att dricka en cappuccino - jag blev nästan hög av den! Fick världens energi, men jag tror knappast det var koffeinets förtjänst, i den cappuccinon finns endast 15 % koffein. Det var nog snarare känslan av av vara "fri" som gjorde mig glad och upprymd.
Igår var första gången dottern ställde sig upp utan att ta hjälp av en möbel el dyl. Hoppas hon börjar gå snart.

Idag var vi på en namngivningsfest ca 7 mil från oss. Vi åkte iväg i god tid och tog en liten shoppingrunda i en grannkommun innan. Lilltjejen skrek sig naturligtvis halvt medvetslös i bilen, som vanligt. När vi åkte från shoppingen till festen var vi nästan sena, tillräckligt för att göra oss stressade. Lilltjejens skrik hjälpte ju också till. Vi hade två moblier med inbygd gps med oss. Den ena fungerade inte, hittade ingen täckning. Den andra mobilens batteri dog. Vi hade ingen aning om hur man skulle åka dit. Efter flertalet halvdana vägbeskrivningar och ännu mera stress, eftersom vi nu var ännu senare, stannade vi och ringde min kompis. Det visade sig att vi var ganska nära. När vi lagt på och skulle åka startade inte bilskrället. Batteriet var helt urladdat. Vi fick lämna bilen där och gå den sista biten. Väl där var dottern helt hopplös, grät och skrek och ville allt och inget på samma gång. Vet inte om hon var grinig för jag slutat amma henne, men tror snarare att det är någon utvecklingsfas hon går igenom. Kunde ju inte heller göra ett undantag och amma henne eftersom jag ätit massor med mjölkprodukter. Bilresan hem gick däremot förvånansvärt bra. Helt plötsligt tog hon nappen och hon var ganska nöjd hela vägen hem. Just nu försöker hon sova. I vanliga fall tar det några minuter, nu ligger hon och skriker och skriker och skriker. Måste verkligen vara något hon går igenom. Tror hon är frustrerad för att hon inte kan gå och inte säga vad hon vill.
Jag är helt slut efter denna dag. Kan knappt tänka. Imorgon ska vi fira min pappa som fyller år, så ingen vila då heller.

Nu har jag haft nackspärr i över en vecka. Den vill inte ge med sig. Jag kan titta åt ena hållet, men inte det andra. Jobbigt.

Dotterns läkare ringde nyss och talade om provsvaren. Blodprovet visar att hon INTE är allergisk mot mjölk, men eftersom hon ändå reagerar betyder det att hon är känslig/intolerant mot det. Lika jobbigt, men inte lika farligt. Hon ska undvika mjölk helt och hållet, men skulle hon få i sig det är det inte alls farligt, hon kan t.ex. inte få en allergichock. Om ca 1-2 år ska vi prova att ge henne mjölk och se om det har gått över. Så nu vet vi det. Och nästa vecka ska jag träffa en dietist angående hennes kost. Lite sent påtänkt tycker jag, vi har ju ätit mjölkfritt i ca 9 månader nu. Men något kanske jag kan lära mig.