Jiz

För några veckor sedan ringde jag till tolkförmedling A och bokade en tolk till idag. Inga problem, bokningen genomfördes. Igår em ringde de och sa att det inte finns någon tolk till idag. Grr. Imorse ringde jag till tolkförmedling B, som svarade att det fanns en tolk. En halvtimma innan mötet ringde de och meddelade att tolken fått förhinder. Ringde tolkförmedling C, som inte heller hade någon tolk...Nu var det så kort tid kvar till mötet att jag inte kunde avboka, så jag tänkte att jag får väl nöja mig med telefontolk då, fast jag egentligen inte ville det. Ringde till tolkförmedling A, som svarade att det inte fanns någon tolk för den tiden. B svarade samma sak. Tolkförmedling C hade en tolk till mig! Vilken lättnad. Problemet var bara att klienten aldrig dök upp...

Vi var hos mina föräldrar idag och firade min pappa på hans födelsedag. Jättekul. Not. Inte ens idag kunde min mamma hålla sig borta från pillrena. Helt väck var hon. Jag önskar att jag kunde tycka om min mamma.

Jag har precis läst en bok av Hillevi Wahl som heter "Kärleksbarnet - om alkohol, bingo och brutna löften". Den handlar om hennes uppväxt med alkoholiserade föräldrar. Man får följa henne genom hela livet, leva sig in i hennes känslor och tankar och se hur svårt hon har att leva ett vanligt, konstruktivt liv när hon har blivit vuxen.

Jag kände verkligen igen mig i det hon skrev. Den där klumpen i magen, aldrig veta i förväg vilken slags dag det här kommer att bli, lära sig att känna av stämningen utan att ens ha kommit innanför dörren. En händelse väckte extra starka minnen hos mig. Det var när hon åkte med sin mamma på semester utomlands och mamman började dricka redan på flygplatsen i Sverige. Hon fick då själv ta ansvar för hela resan och för mamman, trots att hon själv bara var ett barn.
Jag åkte med min mamma till London när jag var kanske 16 år. Tillräckligt gammal för att klara mig själv, men inte tillräckligt gammal för att behöva. Jag kommer fortfarande ihåg känslan när mamma blev full, jag hittade flaskor i hennes jacka, jag skämdes så himla mycket över att synas med henne, där hon raglade fram och knappt kunde prata, bara sluddra. Besvikelsen. Inte ens under vår semester kunde hon hålla sig.
På fredagarna ville jag helst inte att skolan skulle ta slut. Alla andra var glada över att det var helg, jag fick en klump i magen. Jag ville så gärna att någon skulle se att jag inte kände samma glädje, fråga mig varför. Jag tror att jag hade berättat. I alla fall om jag blev tillfrågad tillräckligt många gånger. Men ingen frågade. Ingen visste.
För några år sedan skulle min mamma komma och hälsa på oss. Vi bodde då 30 mil ifrån henne, så hon skulle sova över. Jag var inte glad över besöket, men hade inte hjärta att säga nej. Vi åkte till busstationen för att hämta henne och redan då var hon helt väck. Vid den tiden hade hon bytt alkoholen mot tabletter, men det gjorde ju detsamma. Vår son var under året och jag hade uppskattat lite hjälp och avlastning när hon var där. Istället fick jag vara barnvakt åt henne samtidigt som jag tog hand om min skatt.

När jag gick i gymnasiet berättade jag för första gången för en kompis hur jag hade det. Det kändes lättare då, för att det var en ny kompis, som inte kände min mamma. Fortfarande har jag bara berättat för en "gammal" kompis. Inte för att jag skäms (det har jag slutat med) eller inte vill, utan för att det aldrig har funnits tillfälle. Om ingen misstänker och ingen frågar och ämnet aldrig kommer på tal - hur berättar jag då?

Jag vill att alla ska veta. Det här är en del av mig och det har format mig till den jag är. Jag hade gärna varit utan den erfarenheten, men jag är i alla fall stolt över den jag har blivit.

Min underbara son på 4,5 har lärt sig att läsa. Inte bara 2-3 ord som han har kunnat förut, utan på riktigt. Jag skrev massor av nya ord idag och han klarade de flesta. *Stolt*

Våren är inte på något sätt här ännu, det är minusgrader och massor av snö. Men om jag blundar så känner jag vårkänslorna komma, så det är nog på väg nu. Äntligen! Dags att komma ur idet och tina upp.

Lillpojken börjar bli stor. Han börjar så smått att lära sig att skriva. Mamma, pappa och sitt namn har han kunnat ett tag, men nu börjar han kunna lista ut vissa ord själv. Korta ord som apa och ont till exempel. Häromveckan satt vi och lekte, han och jag. Han var doktor och jag var patient. "Du har ont i nacken mamma", sa han till mig (på morgonen hade vi varit hos sjukgymnasten för att jag har ont på riktigt och det skulle han naturligtvis återuppleva i leken). Samtidigt satt han och ritade lite på en rittavla. Efter en stund tittar jag lite närmare på tavlan och såg att det var bokstäver han hade skrivit. När jag tittade ännu närmare såg jag att de bildade ord! "ONTINAKE" stod det. Ont i nacke, alltså. Vilken kille! Tyvärr var det som sagt på en rittavla och inte på papper, så jag kunde inte spara det...gick och hämtade mobilen för att fota det, men när jag kom tillbaka hade han raderat det...:-(. Stolt är jag i alla fall. 4.5 år är han.

Lilltjejens ordförråd har exploderat senaste veckorna. De ord hon inte redan kan härmar hon när vi ber henne. Storebror är en mycket bra lärare och delar upp orden åt henne för att hon ska lära sig lättare. "Säg pann ka ka" "Pannkaka". "Mamma, hon kan säga pannkaka!" Han blir nästan lika glad som jag.

Just nu ligger lilltjejen i sängen och ska sova. De dagar hon har varit på dagis (= sovit middag) tar det lång tid och hon hinner ligga och berätta allt hon någonsin varit med om innan hon somnar. Hon säger namnen på alla hon känner, räknar 1,2,3,9,10,9,10,9,10, pratar med lilla pippi och stora pippi, som hon sover med. Ibland sjunger hon en truddelutt. Efter ett tag brukar hon tröttna och börjar gnälla lite (eller mycket). Men det brukar gå över och hon fortsätter babbla. Underbar!

Jaja, jag får väl uppdatera lite då. Har inte alls haft någon lust eller inspiration till att skriva. Men något borde jag väl kunna få ner.

Fyllde år igår. Fick en underbar present av maken - en veg. matlagningskurs på sex timmar i Stockholm. Ska bli jättekul. Håller bara tummarna för att jag är frisk då. Jag är frisk just nu, men man vet ju aldrig med dessa dagisbaciller. Lilltjejen har varit jätteförkyld och hemma från dagis några dagar. Det är kul och mysigt att vara hemma med henne, men det är jobbigt att missa jobbet. Måste avboka möten och kommer efter i skrivandet.

Av min mormor fick jag pengar och för det köpte jag en parabol! Den vi hade innan var en vanlig liten en och vi hade endast viasats kanaler. Nu har vi en större och får även in tyska kanaler. Det har jag velat ha i en väldigt massa år. Äntligen!

Igår kom lilltjejen upp för trappen, utan byxor och blöja. Kiss, sa hon till pappa. Han följde med henne och trodde att hon hade kissat på golvet, men hon hade letat fram pottan och kissat i den! Duktiga tjejen!

I måndags och tisdags mådde jag lite småilla. Trodde jag inbillade mig och jobbade vidare. Tisdag kväll vaknade vår son och kräktes. Sen kräktes han var 20-35 minut i stor sett hela natten. Torsdag morgon kräktes han sista gången och vekar må bra nu.

I natt blev jag dålig. Jag har inte kräkts ännu, men det är väl bara en tidsfråga. Dessutom har jag jätteont i hela kroppen och är yr. Jag kan varken stå, sitta eller ligga ner. På övervåningen finns det inget skönt ställe att sitta på och på undervåningen härjar resten av familjen, som jag inte orkar spendera tid med just nu. HJÄLP mig någon!!!

Måste bara berömma min underbara son och tala om hur duktig han är. Här har vi gått och tampats med hans sömn sedan han föddes och vad vi än har gjort så har han inte sovit speciellt bra. Vi trodde det var kört och hade förlikat oss med tanken på att det skulle ta några år till innan hans sömn inte längre var ett problem. Vi har nog underskattat honom...

Först och främst har han vaknat på nätterna och velat dricka massa vatten. Har vi försökt få honom att avstå har han blivit grinig och vi har gett honom vatten för att undvika att han väcker lillasyster. För några veckor sedan var han vaken i kanske en timma och bara drack och drack. Vattnet hade blivit för honom som välling är för småbarn. Då fick jag nog och pratade med honom dagen efter. Jag sa att nu får du inte dricka mer vatten på nätterna. Det är inte farligt att vara törstig och dricka får du göra på dagarna. Ok, svarade han. Sedan dess har han inte bett om vatten EN ENDA GÅNG. Istället för att dricka vatten sover han numera! Visst vaknar han ibland av drömmar och så, men vilken skillnad!

Det andra är att nattningarna har varit jobbiga. Vi har varit tvungna att sitta bredvid hans säng tills han har somnat. Har vi velat gå ut har han ropat på oss/gått upp/gråtit och samma där - vi har inte velat störa lillsyrran. Nu pratade jag med honom och förberedde honom på att imorgon kommer jag inte att vara i ditt rum när du ska sova. Jag kommer vara utanför och kommer in och tittar till dig emellanåt. Ok, sa han. 4-5 kvällar har han somnat själv nu! Vi behöver inte ens vara på övervåningen längre, utan kan gå och göra vad vi vill. Det enda han behöver är att bli väl förberedd. 
UNDERBART!!!

Jag tror jag lider av posttraumatiskt stressyndrom.

Då vet det dags för potträning då. Inte på vårt initiativ, utan på lilltjejens eget. Hon har ganska länge gått och dragit i blöjan och tyckt att det varit obekvämt med den och i fredags tog hon helt enkelt av sig byxorna och blöjan och kastade bort den. Sedan pekade hon på toaletten och sa "kiss". Jag satte henne där och efter en stund kissade hon! Sedan dess har hon gjort allt för att slippa blöja. När vi lagt henne för natten i fredags tog det ovanligt lång tid för henne att somna och maken gick till slut in till henne. Då visade det sig att hon tagit av sig pyjamasbyxorna och blöjan och kastat det på golvet. Sedan hade hon kissat i sängen...Hur söt får man bli egentligen?

Men i år bestämde de att det bara skulle bli gruppfoto, inga enskilda. Trist tycker jag och ungefär alla andra föräldrar, men vad ska man göra?! Vi åkte till fotografen i förrgår istället, så det blev porträtt i alla fall. Det var inte lätt! Buspojken gjorde grimaser hela tiden, lipade och försökte springa därifrån. Lilltjejen höll konstant på med fingrarna runt munnen. Jag tog bort handen och hon satte tillbaka den så snabbt att fotografen inte hann ta kort. I vanliga fall tar hon ca 20 kort för att vi ska kunna välja det bästa sedan. Den här gången blev det ca 5 kort...men vi hittade i alla fall bra kort på båda barnen. Vi gjorde också så att barnen hade samma kläder på sig på porträttet som på gruppfotot, så det känns ändå som om de hör ihop på något sätt...

För snart en månad sedan ramlade sonen på dagis och slog munnen. Det enda som hände, som vi märkte, var att tanden hade gjort lite hål i läppen och han hade väldigt ont i läppen ett bra tag. Men efter ett par veckor blev tanden plötsligt grå. Vi var till tandläkaren och han undersökte och röntgade, men det verkar inte vara någon fara. Han tror inte att tanden under kommer bli skadad, men vi kan inte vara säkra. Däremot är det ganska troligt att hans nuvarande tand kommer fortsätta vara grå tills han tappar den...men det kan försvinna, inget är säkert.

Idag var vi på ett Mi and I-party. De har jättehärliga kläder, men är rätt dyra. Det blev endast en dinosaurie-tröja till sonen. 220:-!! En sådan tröja brukar jag betala kanske 130 för...men den var snygg och bra kvalitet och han älskar den...

vi har haft. Det är inget särskilt som har hänt, vi har bara haft det så mysigt allihopa. Jag har fått krama mina barn extra mycket.  I lördags var vi i badhuset hela familjen. Lilltjejen var inte alls på humör för det, hon började gråta redan när vi gick in i duschrummet. Det var väl läskigt på något sätt. Sen ville hon inte bada och bara gnällde. Jag trodde först hon höll på att bli sjuk, men det visade sig att hon bara behövde bajsa...och det ville hon väl inte göra i vattnet. Till slut bajsade hon i omklädningsrummet - i badbyxorna. Jättekul! De går ju inte att ta sönder som en blöja, så det var ganska omöjligt att ta av dem utan att det blev riktig katastrof! Haha, vilket äventyr. Dagen efter var vi i lekparken och då bajsade hon också två gånger! Kan hon inte välja lite bättre tillfällen?

att jag har lagt ner bloggen. Men det har jag inte! Har bara inte haft lust och tid att skriva något.

I bröllopspresent gav jag maken en kurs för två som heter Hemmabarista. Idag var vi på den. Under tre timmar fick vi lära oss det mesta om kaffets historia, vilka olika slags kaffe det finns osv. och framförallt fick vi lära oss att göra jättegoda espresso och cappuccino. Både hur man ställer in och maler bönorna på rätt sätt och hur man skummar mjölken. Vi försökte lära oss att göra mönster i kaffet också (latte art), men det var jättesvårt. Dyrt var det, men väl värt pengarna! Kaffet jag gjorde själv blev klart mycket godare än det man får ute på dem flesta caféer och vi hade riktigt kul. Är det någon som är intresserad finns info på www.swedencoffeeschool.se. Nu gäller det bara att få in rätt inställning på vår egen maskin också. Det blir lite svårare eftersom den är helautomatisk.

Igår var vi i Eskilstuna och tittade på alla djur. Det var kul! Barnen tyckte jättemycket om det, men lilltjejen tyckte allra mest om en trappa där hon kunde springa upp och ner...Och när vi stod och tittade på aporna upptäckte sonen en fluga på fönstret och blev helt upptagen med den. Ibland behövs det inte så mycket för att roa dem! När vi stod och tittade på dvärgflodhästen frågade sonen om den tänkte bada. Jag svarade att jag inte visste, men att den säkert badar ibland. Då frågade han, som han så ofta gör numera, "är det ibland nu?"

Igår var vi på Gröna Lund hela familjen, tillsammans med en annan familj. Det var riktigt lyckat, sonen var jättemodig och vågade åka både Nyckelpigan och tekoppen. Först skrek han i ren panik och ville gå av, sen gick det över och han ville åka igen.

Igår kväll var maken iväg och skulle handla och jag skulle natta båda barnen själv. Vilket inte är särskilt lätt med tanke på att båda kräver total uppmärksamhet och inte accepterar att bli lämnade ensamma i sängen hur som helst. Jag fick springa mellan sonens och dotterns rum...dottern storgrät så fort jag gick och sonen ropade på mig när jag lämnade hans rum. Av erfarenhet visste (trodde) jag att han skulle börja gråta han också om jag inte kom tillbaka, så jag sprang där...Dottern vann till sist och jag sa åt sonen att vänta lite så kommer jag sen. Han var inte ledsen, men ropade då och då. När jag till sist gick ut från hennes rum upptäckte jag att sonen sov! Kanske inte låter så uppseendeväckande, men det har ALDRIG hänt! Inte sen han var ett halvår och jag försökte mig på 5-minutersmetoden iaf. Det har verkligen aldrig hänt.