Mitt liv
Jag har precis läst en bok av Hillevi Wahl som heter "Kärleksbarnet - om alkohol, bingo och brutna löften". Den handlar om hennes uppväxt med alkoholiserade föräldrar. Man får följa henne genom hela livet, leva sig in i hennes känslor och tankar och se hur svårt hon har att leva ett vanligt, konstruktivt liv när hon har blivit vuxen.
Jag kände verkligen igen mig i det hon skrev. Den där klumpen i magen, aldrig veta i förväg vilken slags dag det här kommer att bli, lära sig att känna av stämningen utan att ens ha kommit innanför dörren. En händelse väckte extra starka minnen hos mig. Det var när hon åkte med sin mamma på semester utomlands och mamman började dricka redan på flygplatsen i Sverige. Hon fick då själv ta ansvar för hela resan och för mamman, trots att hon själv bara var ett barn.
Jag åkte med min mamma till London när jag var kanske 16 år. Tillräckligt gammal för att klara mig själv, men inte tillräckligt gammal för att behöva. Jag kommer fortfarande ihåg känslan när mamma blev full, jag hittade flaskor i hennes jacka, jag skämdes så himla mycket över att synas med henne, där hon raglade fram och knappt kunde prata, bara sluddra. Besvikelsen. Inte ens under vår semester kunde hon hålla sig.
På fredagarna ville jag helst inte att skolan skulle ta slut. Alla andra var glada över att det var helg, jag fick en klump i magen. Jag ville så gärna att någon skulle se att jag inte kände samma glädje, fråga mig varför. Jag tror att jag hade berättat. I alla fall om jag blev tillfrågad tillräckligt många gånger. Men ingen frågade. Ingen visste.
För några år sedan skulle min mamma komma och hälsa på oss. Vi bodde då 30 mil ifrån henne, så hon skulle sova över. Jag var inte glad över besöket, men hade inte hjärta att säga nej. Vi åkte till busstationen för att hämta henne och redan då var hon helt väck. Vid den tiden hade hon bytt alkoholen mot tabletter, men det gjorde ju detsamma. Vår son var under året och jag hade uppskattat lite hjälp och avlastning när hon var där. Istället fick jag vara barnvakt åt henne samtidigt som jag tog hand om min skatt.
När jag gick i gymnasiet berättade jag för första gången för en kompis hur jag hade det. Det kändes lättare då, för att det var en ny kompis, som inte kände min mamma. Fortfarande har jag bara berättat för en "gammal" kompis. Inte för att jag skäms (det har jag slutat med) eller inte vill, utan för att det aldrig har funnits tillfälle. Om ingen misstänker och ingen frågar och ämnet aldrig kommer på tal - hur berättar jag då?
Jag vill att alla ska veta. Det här är en del av mig och det har format mig till den jag är. Jag hade gärna varit utan den erfarenheten, men jag är i alla fall stolt över den jag har blivit.
Jag kände verkligen igen mig i det hon skrev. Den där klumpen i magen, aldrig veta i förväg vilken slags dag det här kommer att bli, lära sig att känna av stämningen utan att ens ha kommit innanför dörren. En händelse väckte extra starka minnen hos mig. Det var när hon åkte med sin mamma på semester utomlands och mamman började dricka redan på flygplatsen i Sverige. Hon fick då själv ta ansvar för hela resan och för mamman, trots att hon själv bara var ett barn.
Jag åkte med min mamma till London när jag var kanske 16 år. Tillräckligt gammal för att klara mig själv, men inte tillräckligt gammal för att behöva. Jag kommer fortfarande ihåg känslan när mamma blev full, jag hittade flaskor i hennes jacka, jag skämdes så himla mycket över att synas med henne, där hon raglade fram och knappt kunde prata, bara sluddra. Besvikelsen. Inte ens under vår semester kunde hon hålla sig.
På fredagarna ville jag helst inte att skolan skulle ta slut. Alla andra var glada över att det var helg, jag fick en klump i magen. Jag ville så gärna att någon skulle se att jag inte kände samma glädje, fråga mig varför. Jag tror att jag hade berättat. I alla fall om jag blev tillfrågad tillräckligt många gånger. Men ingen frågade. Ingen visste.
För några år sedan skulle min mamma komma och hälsa på oss. Vi bodde då 30 mil ifrån henne, så hon skulle sova över. Jag var inte glad över besöket, men hade inte hjärta att säga nej. Vi åkte till busstationen för att hämta henne och redan då var hon helt väck. Vid den tiden hade hon bytt alkoholen mot tabletter, men det gjorde ju detsamma. Vår son var under året och jag hade uppskattat lite hjälp och avlastning när hon var där. Istället fick jag vara barnvakt åt henne samtidigt som jag tog hand om min skatt.
När jag gick i gymnasiet berättade jag för första gången för en kompis hur jag hade det. Det kändes lättare då, för att det var en ny kompis, som inte kände min mamma. Fortfarande har jag bara berättat för en "gammal" kompis. Inte för att jag skäms (det har jag slutat med) eller inte vill, utan för att det aldrig har funnits tillfälle. Om ingen misstänker och ingen frågar och ämnet aldrig kommer på tal - hur berättar jag då?
Jag vill att alla ska veta. Det här är en del av mig och det har format mig till den jag är. Jag hade gärna varit utan den erfarenheten, men jag är i alla fall stolt över den jag har blivit.
