Jiz

Efter dagis var vi i lekparken och sonen lekte med sina två kompisar. De brukar springa iväg lite själva i en pytteliten skogsdunge och gjorde så även idag. Efter ett tag sprang min son till mig, gråtandes och sa "mamma, jag är ledsen". Jag frågade vad som hade hänt och han sa "jag fick inte vara med". Jag tröstade honom och sa att vi skulle prata med de andra killarna så att han skulle få vara med. Han sa igen att han var ledsen och sa sen "det känns inget bra". Helt otroligt vad han utvecklas! Att han kan uttrycka sina känslor så väl gör mig helt paff. Det var inte många månader sedan han inte ens kunde svara på vad han ätit till lunch.

Jag tittade på Kalla Fakta för några dagar sedan. Det handlade om socialtjänstens ingripande mot en överviktig pojke. Med de fakta de presenterar kan jag hålla med om att det var ett konstigt beslut, men det som stör mig är något som det alltid pratas om. Alla säger att "jag varken dricker, använder narkotika eller misshandlar. Hur kan de ta honom ifrån mig"? Som om det är det enda som spelar någon roll! Att föräldrarna själva fastnar i det tankemönstret kan jag på sätt och vis fatta, men det är ju så även media verkar resonera. Man är inte automatiskt en (tillräckligt) bra förälder bara för att man inte missbrukar eller misshandlar. Det krävs en hel del andra egenskaper för att lyckas med det. Man kan inte bara fokusera på att de dåliga sidorna inte finns där och sen inte kolla om de bra sidorna överhuvudtaget existerar.
Jag borde inte kolla på sånt..blir bara upprörd....