Trots, utbrott och magsår
Nu börjar jag bli riktigt trött på sonens trots. Det är så himla jobbigt! Varje dag den här veckan när jag har hämtat honom från dagis har jag mötts av ett "nej, du får inte komma", istället för ett "mamma, jag har saknat dig" eller något annat kärleksfullt. Sen är det jättesvårt att få honom därifrån, han vill stanna kvar på dagis och inte följa med mig. Igår fick jag släpa honom till kapprummet, bokstavligen brotta ner honom på golvet och tvinga på honom kläderna. När ena benet var i överdragsbyxorna och jag började med det andra drog han ur det första och så där höll det på ett tag, även med skorna. Samtidigt grät han högljutt och skrek att han inte ville gå. Till slut hjälpte en av fröknarna mig med kläderna och då gick det bättre. Därefter gick vi till öppna förskolan och när det var dags att gå därifrån fick jag tvinga honom än en gång.
På vägen hem ville sonen gå och handla mjölk och jag sa ja. Tänkte att det är klart att han också måste få bestämma någon gång. Men jag sa att efter det går vi hem. När vi handlat klart ville han inte alls gå hem, han ville till lekparken. Det sa jag bestämt nej till, nu var det dags att gå hem. Då satte han sig på marken, tårarna sprutade och han grät "jag vill inte gå hem". En LÅNG LÅNG stund. Till slut fick jag bära honom - samtidigt som jag hade vagnen att skjuta. Och lilltjejen som avskyr att åka vagn tyckte att detta var ett bra tillfälle att visa sitt missnöje. Jag bara väntar på magsår.
Idag var inte mycket bättre. Efter flera timmars tjat och trots bad sonen om att få leka med en sak som lillsyrran fick i doppresent. Jag sa ja (hur dum får jag bli?), om du lovar att vara jätteförsiktig. Det lovde han. Strax därefter gick den sönder. Där sprack mitt tålamod och jag skällde ut honom riktigt ordentligt. Hade det hört till ovanligheterna att han hade sönder saker hade jag kanske inte reagerat som jag gjorde, men han har snart haft sönder varenda sak vi äger. Jag tog nog i lite för mycket och han blev jätteledsen och började gråta. Usch, vilken hemsk mamma jag är! Men när han väl lugnat sig och vi pratat om det som hänt var han mycket snällare och hjälpsammare (ett tag).
Nya tag imorgon!
På vägen hem ville sonen gå och handla mjölk och jag sa ja. Tänkte att det är klart att han också måste få bestämma någon gång. Men jag sa att efter det går vi hem. När vi handlat klart ville han inte alls gå hem, han ville till lekparken. Det sa jag bestämt nej till, nu var det dags att gå hem. Då satte han sig på marken, tårarna sprutade och han grät "jag vill inte gå hem". En LÅNG LÅNG stund. Till slut fick jag bära honom - samtidigt som jag hade vagnen att skjuta. Och lilltjejen som avskyr att åka vagn tyckte att detta var ett bra tillfälle att visa sitt missnöje. Jag bara väntar på magsår.
Idag var inte mycket bättre. Efter flera timmars tjat och trots bad sonen om att få leka med en sak som lillsyrran fick i doppresent. Jag sa ja (hur dum får jag bli?), om du lovar att vara jätteförsiktig. Det lovde han. Strax därefter gick den sönder. Där sprack mitt tålamod och jag skällde ut honom riktigt ordentligt. Hade det hört till ovanligheterna att han hade sönder saker hade jag kanske inte reagerat som jag gjorde, men han har snart haft sönder varenda sak vi äger. Jag tog nog i lite för mycket och han blev jätteledsen och började gråta. Usch, vilken hemsk mamma jag är! Men när han väl lugnat sig och vi pratat om det som hänt var han mycket snällare och hjälpsammare (ett tag).
Nya tag imorgon!
Kommentarer
Postat av: Marie
Hej.
Jag känner igen mig i det du upplever. Upp och ned, fram och tillbaka varje dag. Vissa dagar känner man sig som världens sämsta mamma, men jag tror att det är bra att du visar känslor du också. Hemma hos oss har det hjälpt. Kämpa på och du, vi är bra mammor:)
Kram på dig./Marie
Trackback
