Jiz

De senaste veckorna har jag träffat en del kompisar, de flesta mammalediga, och på något sätt nästan tagit avsked. På måndag börjat allvaret och vi kommer ju inte alls att kunna träffas på samma sätt därefter. Känns nästan som om jag sagt adjö till singellivet och nu ska gifta mig. Men jag ser verkligen fram emot att börja jobba. Det har naturligtvis varit helt underbart att få vara hemma med mina godingar, men även jobbigt. Jag har stundtals, för ofta, känt mig så stressad att jag har mått fysiskt dåligt. Gråt, gnäll, skrik, vinterkläder på, båda kräver allt samtidigt, inte få gå på toaletten när jag vill, laga mat med ett uttråkat gnälligt barn och ett hungrigt klängit barn på var sin sida...inte värre saker än för alla andra tvåbarnsföräldrar kan jag tänka mig. Men jag blir SÅ stressad. Jag riktigt känner hur både hjärtat och magen börjar krampa. Det kan inte vara bra. Hur stor roll spelar det egentligen att jag äter nyttigt om stressen ändå gör mig sjuk? Men imorgon är sista dagen jag behöver stressa på det sättet. Sen börjar jobbstressen istället. Den är inte mindre, men det är en stress jag kan hantera bättre.

Vi har förresten fått köra 5-minutersmetoden igen. Det funkade ju jättebra förut, men när hon blev sjuk förstördes allt. Hon kunde varken somna på kvällarna eller somna om, vad vi än gjorde. Så det var bara att börja om från början. Mycket gråt de första två kvällarna, sen satt det. Nu somnar hon och somnar om själv och snabbt. Istället har sonen börjat vakna varje natt vid 12/1-tiden och springer in till oss och vill sova i vår säng. Om jag tar tillbaks honom till hans säng får jag sitta bredvid honom i minst en halvtimme innan han sover så djupt att jag kan gå. Om han lägger sig i vår säng kan ingen av oss tre sova. Jobbigt!